Dagens Nyheter – 31 mars 1865, sida 1

stadna tjugu gånger på vägen innan ban uppnådde målet för sin vandring? Vår hjelte gjorde sig dessa trösftlösa frågor och fann icke något annat svar än detta: — Gud skall icke öfvergifva mig! han skall upplysa mig hvärest min dotter befioner sig och tillåta mig återförenas med henne. Under ofvanstående monolog hade Vaubaron nalkats den lilla port som ledde till boulevarden, och som, satt i rörelse genom en skickligt anbragt fjeder, öppnades likasom af sig sjelf för att så väl utsom insläppa magnetisörens klienter. Hans tankfullhet hindrade honom från att bemärka en man, som stod i trädgården nära porten, och tycktes noga betrakta någon person eller sak. Denne man var Rodille. Då icke mera än omkring tjugo steg skiljde dem aflägsnade ban sig ur trädgården lemnande porten till hälften öppen. Utkommen på bovlevarden vexlade han några hemlighetsfulla tecken med fem eller sex personer, som stodo orörliga midt i den böljande folkmassan, och som voro lätt igenkännliga på sina ofandiga polissonger, sina långa, ända till hakan hopknäppta, öfverrockar, samt på de väldiga, med blyknapp försedda, spanska rör, som vid en läderrem hängde vid deras högra handlof. Den halföppna porten öppnade sig helt och hållet. Vaubaron syntes, men gifvande vika för en hemlighetsfull instinkt, som en långvarig vana att misstro allt hade skapat inom honom,