Dagens Nyheter – 30 mars 1865, sida 2

och lät den nägra sekunder hvila i Pamelas venstra. Don föregifna somnambulen spratt härvid till så häftigt, att Vaubaron kände en rysninog genomila äfven sig. — Nå? frågade doktorn sin medbrottsling. — Jag ser ... jag ser! — ropade denna. — Hvad ser ni då? — Den, som uppfyller den mans tankar, hvilkens hand nyss vidrört min ... — Hvilken är det då? — Ett barn. — Hans slägtinge? — Hans dotter. Magnetissören vände sig til vår hjelte, som utstött ett rop af förvåning, och frågade honom: — Är det så? är det på er dotter ni tänker? är det för att få underrättelse om henne som ni kommit hit? — Ja... Ja... . stammade Vaubaron — så är det verkligen! . . . fråga, herr doktor, i himlens namn! fråga vidare . .-. Fritz Horoer böjde hufvudet till tecken af samtycke och tillade: — Hvad vill ni att jag skall fråga? hvad önskar ni veta? — Jag vill först och främst veta om mitt barn lefver . -.Doktorn upprepade frågan. — Hon lefver . . . svarade Pamela. — Hon lefver! hon lefver! utropade häftigt Vaubaron, i det han lyftade gina händer och ögon mot himmelen, — ack! Gud vare lofvad! det förflutna finnes ej merl jag är lycklig! jag har icke lidit förgätves!