Dagens Nyheter – 28 mars 1865, sida 3

Ett ögonblicks tystnad uppstod. Vaubaron vände bort sitt hufvud för att icke låta märka de tårar, som fyllde hans ögon. Kommissionären teg och tummade på sin gamla nedsvärtade pipa. Slutligen stammade flyktingen: — Kamrat, upplys mig, om ni kan, hvad man gjorde af den olyckliga gvinnans döda kropp? — Man lade henne i jorden, naturligtvis, svarade kommissionären, men ingen följde likvagnen ända till grafven på den allmänna kyrkogården pere Lachaise. XXXL Vaubaron får en ide. Vaubaron tackade kommissionären, mera genom tecken än ord, och aflägsnade sig långsamt från Pas-de-la-Mule-gatan. En smärtsam känsla af öfvergifvenhet och tröstlöshet grep honom med oerhörd våldsamhet och hans hjerta sammanpressades likasom af ett skrufstäd. Han kunde icke förlika sig med den upprörande tanken, att hans så högt älskade Marthas lik icke en gång fått hvila i ro i en enskild graf, utan blifvit nedgräfd på den allmänna begrafningsplatsen. Icke en enda gång under de tvenne år som sednast försvunnit hade vår hjelte tänkt på denna omständighet, som dock var ound: