Dagens Nyheter – 28 mars 1865, sida 1

Göteborgs-Rapportören. Den 23 Mars. My home is my castle, säger engelsmannen och hänvisar med stolthet på familjens och den enskilda personens säkerhet i old Britannia. Frimodigt låter han sina offentliga handlingar äfven underkastas offentligt omtalande och bedömande, men inom tröskeln till hans hem befinner han sig i all den trygghet som laglydnad, medborgerligt goda seder och institutioner kunna lemna. Och ännu mera, detta hans castle? respekteras af en och hvar. Ute må du stånda dust i kampen, men der inne må du ha lugn efter kampen, så lyder satsen. Jag kom att tänka på denna juvel i engelsmännens seder, då jag häromdagen tillfälligtvis kom att läsa i tidningen Fäderneslandets korrespondents härifrån en i bladets vanliga stil tillagad mustig berättelse om en enskild persons enskilda familjeförhållanden. Med tydliga initialer hade man dragit försorg om, att ingen kunde misstaga sig på person. Denne berättades hafva fört ett sådant vagabondlif, att hans hustru af sorg och grämelse blifvit — vansinnig. I högsta grad ogillande detta sätt att intränga 1 det enskilda familjelifvet och med diktens tortyrvapen ställa personer på den allmänna skandalens schavott, beslöt jag att göra mig underrättad, huruvida denna berättelse var sanning, och af fullkomligt säker hand vet jag nu, att den unga hustrun ej är vansnnig, utan frisk som trots någon, tilläggande min sagesman, att skulle något kunnat släcka hennes förstånds ljus, skulle det just varit Fädernveslandets skandaldikt. Ni måste medgifva, att det dock är att gå för långt, att sanningslöst berätta upprörande familjehistorier för en publik, som begärligt frossar af dessa anrättningar. Här har, som ni antagligen redan vet, bildats ett i förening med museum stående industrilotteri, med hvilket man tänker underlätta försäljningen af goda handtverksalster och äfven uppmuntra till mera vinning om sådana, samt derigenom sprida smak och täflan inom den lilla industrien. Om ni en onsdagseller lördags förmiddag gör en promenad längs stora Hamngatan, kommer pi till ett litet vinkeltorg, alldeles fullproppadt med betsade möbler. Dessa äro produkter af enien socken här i närheten sedan långa tider tillbaka idkad handaslöjd. I denna socken är hvarje bonde snickare och alltifrån barnsben äro invånarne hemmastadda i att tälja och m. d. Det behöfves så litet, för att gifva denna slöjd ännu större lyftning än den har. Det skulle vara tillräckligt, att sprida goda ritningar inom socknen, hvarigenom möblerna erhölle en renare och ädlare stil och luftigare former. Af våra möbelhandlare gjorda försök ha visat sig ej vara utan gagn, men troligen vilja de icke sträcka sin verksamhet häri för långt, af fruktan för konkurrens med dessa bönder, hvilka nöja sig med en mindre vinst och derföre skulle få raskare omsättning. Jag tror, att man skulle göra en god gerning, om man försökte inleda dessa allmogeslöjdidkare att täfla på industrilotteriet, som i stället spred goda ritningar i socknen. Denna skulle sedan kunna fabricera möbler till utskeppning, och en industri i öfverensstämmelse med tidens smak och anda skulle snabbt blomstra upp och höja välståndet i dessa trakter. Det förvånar