Dagens Nyheter – 23 mars 1865, sida 3

— 2 ?sxzt Hvarjehanda Nyheter. 1 Belgien äro postverkets invisningar nu ställda på innehafvaren och gå som sedlar i allmänna rörelsen. En anekdot om gamle Argus. Den bekante skribenten, magister Johan Johansson, Argus, hade en gång i något ärende varit i Göteborg. Det var under de första åren på 1850-talet och händelsen gjorde att koleran just i dagarne utbrutit. Öfverallt började man vidtaga de bekanta Koleraspärrnigsåtgärderna, och då J. under hemvägen kom fram till Jönköping, möttes han af en bom, som vid stadens tull hindrade honom att komma vidare. Ehuru annars just ej någon antagonist mot tullbommarne, fann gamle Argus det denna gång ej synnerligen trefligt. Fastän hans pass visade att han ej kom från smittad ort, var dock denna ort misstänkt, ett tillräckligt skäl att ej tillåta den resande ombyta skjuts inne i staden, utan skulle detta ske vid bommen. Den tid, som åtgick att anskaffa denna skjuts, sökte J. fördrifva på bästa sätt. Bland annat tog han upp den välförsedda matsäck han, ihågkommande det rykte småländska gästgifvaregårdarnes mathållning sedan urminnes tider haft, visligen utrustat sig med. Som han ej tilläts inträda. i den bredvid honom liggande vaktstugan, der rökningen och de öfriga trefliga procedurerna, som brukade åtfölja utestängandet af den fruktade asiatiske busen, försiggingo, måste Johansson, sittande på skjutskärran, intaga sin frukost. Det började emellertid regna, skurarne strömmade ner och situationen blef allt annat än angenäm. Den vakthafvande borgaren — eller måhända var det en hofrättist — började tycka det vara synd om den stackars resanden och lät ändtligen beveka sig af Johanssons föreställningar samt tillät honom att inträda i vaktrummet, för att der fortsätta och afsluta sin frukost. Vaktstugan innehöll endast ett rum. Vid bordet slog Johansson sig ned, bullade upp sina håfvor och tog sig en, åtminstone af regnvatten obemängd sup. Under detta stod den hederlige Jönköpingsbon i andra ändan af rummet med förskräckelsen målad i sina anletsdrag och önskade af allt sitt hjerta den kanske kolerasmittade resanden dit pepparn växer. Johansson började ett samtal med sin värd, hvilken på behörigt afstånd afgaf sina svar, och frågade honom slutligen om han ej behagade deltaga i frukosten. Jönköpingsbon vägrade naturligtvis: det var på det strängaste förbjudet att på ens 10 stegs afstånd närma sig möjligen smittade resande. Herre! utropade Johansson, jag är magister Johan Johansson, och i mitt sällskap behöfver ni ej vara rädd för sjelfvaste f—n engång, och vill ni icke ta en ärlig sup, så har jag äkta magdroppar, som kanske smaka er bättre! Hvilket nu af dessa båda argumenter som verkade, nog af, vår Jönköpingsbo, som troligtvis ej den dagen fått ett gudslån i sig, närmade sig försigtigt frukostbordet och mottog den silfvertumlare med dubbla malörtsdroppar, som räcktes honom. Nu, då herrn har kommit så långt, kan herrn ock taga en sup och en smörgås, förklarade Johansson. Den andre tyckte detsamma och började smörja kråset af hjertans grund. Man tog tersen och broddade alltsom oftast med drufvans ädlare safter. Vår Jönköpingsbo blef allt mer och mer uppspelt. Till slut framtog Johansson en magnifik orre. Nu ska vi smaka på den här fogeln, herre, sade han; det är en rolig historia med den