Dagens Nyheter – 22 mars 1865, sida 3

— Äh! bränvin är ett beryktadt likemedel! genmälde Malö Guern med öfvertygelse, ett läkemeflel som skulle kunna återuppväcka de döda! Vaubaron reste på sig och öppnade ögonen. Hans första blick varseblef Malö Guern, som stod vid hans sida, och hvilkens grofva och vilda ansigte befann sig i full belysning. — Nå, låt höra, kamrat, mår ni. ej något bättre nu? frågade vedhuggaren, i det han bemödade sig att mildra den sträfva tonen i sin röst. Vaubaron stammade: Hvem är ni? — Jag är densamme som ni drog upp ur vattnet. — Densamme som förföljde mig! utropade flyktingen ofrivilligt. — Träffadt . . . Nå! min Gud, än sen, jag förtjenar mitt lifsuppehälle med att anställa jagt efter förrymda galårslafvar . .. Vaubaron kunde icke undertrycka en åtbörd af förskräckelse. — Ni vet således ...? mumlade han med en af ångest och sinnesrörelse qväd stämma. — Jag vet att ni kommer der nedifrån afbröt Malö Guern i det han utsträckte sin hand i rigtningen af Brest, jag vet att ni lekt kurra gömma med vakten. Jag känner med ett ord hela sakens sammanhang, från A till 0. — Välan, sade flyktingen i förtviflad ton och lyftade sina händer mot himlen likasom för att taga Gud till vittne af detta ödets sista slag, välan, allt är förbi! jag är förlorad, helt och hållet förlorad!