Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 3

hastigt återväckt till besinning, fann ban sig stående upprätt. Han begrep nu genast att han varit anfäktad af en elak dröm. Det var nu natt. En förfärlig orkan rasade öfver staden Brest. Blixtar och åskkvallar följde på hvarandra utan afbrott; nyss hade ock ett väldigt slagregn börjat mnedstörta med ett oerhördt dån, liksom hade alla himmelens fönster på en gång öppnat sig. De strida vattenbäckar som häraf uppkommo hade redan näranog till hälften uppfyllt den grop, hvari flyktingen låg gömd, och han var således i verkligheten likasom i drömmen på väg att drunkna. Vår stackars hjeltes första rörelse var nu att falla ned på knä och tacka Gud, som för att rädda honom så här lösslippt stormens tyglar. Derpå fyllde han sin hatt med vatten och drack begärligt; och han tyckte sig insupar nytt lif med hvarje drag . .. — Jag känner mig stark nu, sade han till sig sjelf, ja, jag är stark, ty Gud är på min sida! Han styrde nu sina steg upp mot en upphöjning på vallen, hvarifrån man hade utsigt öfver hela nejden ikring. Just i det ögonblick han uppnådde denna höjd, slog klockan tolf i kasernen. Vaubaron Jlade sig ned på magen och började speja omkring sig. Likasom den föregående natten voro lyktor upphängda här och der, men endast två ibland dem och dessa på långt afstånd ifrån hvarandra spredo ännu ett svagt sken.