Dagens Nyheter – 18 mars 1865, sida 2

Kanske skulle fångvaktarne och solda terna blifva uttröttade af det ständiga postandet, som icke tjenade till någonting, och icke längre iakttaga så mycken vaksamhet. Den olyckliges hopp hvilade, såsom vi se, endast på ett mycket ovisst kanske, men detta kanske var nog att underhålla det, och dessutom hvila ju alla förhoppningar i verlden på ovisshetens grundval. Knappt hade Vaubaron hunnit utbreda grästorfvan öfver sin kropp förrän han kände marken darra under de taktmässiga stegen af en marscherande trupp; på samma gång nådde ljudet af röster tydligen hans öron. En manstark patrull ryckte fram på vallen; en rysning genomlopp Vaubarons hela varelse. Ett ögonblick befarade han att hans graf kunde ligga i vägen för truppen och att denna möjligen skulle komma att gväfva honom under marschen deröfver. Men snart började ljudet af röster och steg att allt mera försvagas och han förstod deraf att patrullen aflägsnade sig. Under återstoden af natten herrskade det djupaste lugn. Morgonen grydde. Snart hördes reveljskottet dåna genom nejden. Den ena timman förflöt efter den andra. I början räknade vår hjelte de flyende timmarne, ty kasernklockans vibrerande slag framträngde till hans underjordiska gömstille; — men småningom bemäktigade sig en djup domning hela hans väsende, han föll i ett slags katalepsi; han kände, ehuru endagt ore.