Dagens Nyheter – 17 mars 1865, sida 3

der, under tunga steg, vindsdörren öppnades och facklorna kastade ett nästan bländande sken öfver bjelkar och stockar. Förskräckte öfver detta fiendtliga infall flydde råttorna sin kos pipande af rädsla och vrede, och försvunno i sina dammiga gömställen. Kommissarien, agenter, uppsyningsmän och fångknektar inträdde nu på vinden och stannade under den bjelke hvarpå den skälfvande mekanisten hvilade. Flera höjde hufvudet, men iugen anade att den de sökte fanns så nära dem. — De måste höra mitt hjertas slag, sade Vaubaron till sig sjelf. Ett ögonblick höllos facklorna så att den på bjelken utsträckte flyktingens silhuett vid deras sken, skarpt aftecknade sig på den midt emot sig resande väggen. Lyckligtvis vändes blickarne, ej åt det hållet, ingen såg den förrädiska bild som återspeglade sig på muren. Efter fem eller sex minuter, som förekommo vår hjelte långa som år, slutade ändtligen visitationen på vinden. — Den skurken finns ganska bestämdt icke i kasernen, sade kommissarien, men långt borta kan han naturligtvis ej vara... Redan i daggryningen utfärdas order om vakters posterande vid hamnen och jag ansvarar för att bofven innan morgondagens afton skall vara tillbaka på bagnon. Ett jakande och bifallande sorl besvarade dessa ord och tjenstemännen lemnade vinden.