Dagens Nyheter – 16 mars 1865, sida 2

En låga uppslog genast och för att skydda den mot de fiendtliga vindflägtarna höll Dagobert sin ena hand till hälften sluten öfver den under det han med den andra förde stickan till pipan som han hade mellan sina läppar. Det var en vacker lerpipa, fordom hvit, nu, tack vare det långa bruket, svart och skinande som ebenholz. Dagobert älskade sin pipa, han hyste för henne en känsla af ömhet blandad med högmod, och hon väckte också alla kamraternas beundran och afund. Den lilla pipan smickrade sin herres fåfänga på samma gång hon gaf till och med den sämsta tobak en välsmak och en vällukt som man just ej brukar finna i en simpel lerpipa. Många af kamraterne hade vid fera tillfällen gjort Dagobert de mest lysande förslag för att få köpa eller tillbyta sig hans pipa men alltid förgäfves. Dagobert var orubblig i sin vägran och alla på bagnon visste att han för ingenting i verlden ville skilja sig från sin Aurika, det var så han kallade sin pipa till minne efter en i början af detta århundrade mycket omtyckt roman, hvari hjeltinnan var negrinna. Men i samma ögonblick svafvelstickan fästade sin låga vid den i piphufvudet väl stoppade tobaken och kastade ett svagt och flämtande sken omkring sig i mörkret, utstötte Dagobert en! dof förbannelse åtföljd af en åtbörd af bestörtning. Hans till hälften öppnade läppar släppte Aurika som nedföll på marken och krossades i tusende bitar utan att han dervid syntes