Dagens Nyheter – 15 mars 1865, sida 1

XIII. Sjukvaktaren. Man generar sig i allmänhet ej -mycket för en galerslaf. De två läkarne hade, som vi redan nämnt, dragit sig något åt sidan för att konsultera, men de hade ej ansett sig behöfva sänka rösten, tillfölje hvaraf Vaubaron hört hvarje ord de utbytte sig emellan. Må man tänka sig den olyckliges ångest under detta samtal, hvars slut var att man skulle amputera hans ben och det ofördröjligen. i Hvad skulle han företaga? På hvad sätt skulle han kunna uppresa sig emot denna förskräckliga stympning? Skulle han yppa orsaken till svullnaden, som ehuru svår den såg ut i sjelfva verket ej medförde hvarken plågor eller fara? Skulle han väl kunna säga läkarne att de voro dyper för en oförsynt list? Denna bekännelse — den enda utväg måhända att rädda den hotade lemmen — skulle ögonblickligt och för alltid krosss hans hopp att kunna rymma, ty den galårslaf som blef öfverbevisad att ha användt dy: lika djerfva medel för att rädda sig från bag: non, skulle naturligtvis blifva föremål för er vaksamhet som hvarken natt eller dag skulle hvila. Hvem vet utomdess om ej läkarne skulle vägra att sätta tro till en bekännelse som deras sårade egenkärlek skulle tvinga dem at