Dagens Nyheter – 14 mars 1865, sida 2

Vaubaron förtviflade alltför hastigt. Stelheten i knäet försvann snart och musklerna återtogo sin vanliga spänstighet. Utom sig af glädje öfver denna trösterika visshet, försökte förgäfves vår hjelte, hvars fysiska och moraliska trötthet var oerhörd, att strida mot sömnen, som öfverväldigade honom. Omkring klockan tre på morgonen insomnade han och han vaknade först vid ljudet af klockan som kallade galrernas alla invånare på fötter. Hans första tanke, hans första blick gällde hans knä, till hvilket han hastigt förde sina båda händer. Den unge galerslafven hade ej ljugit. Kniäet var verkligen i så hög grad svullet, att den grofva linnebyxan gom betäckte det syntes nära att brista, men för öfrigt kände han ej deri den ringaste smärta. i Vaubaron väntade till uppsyningsmannen som skulle lossa kedjorna från den påle hvarvid de om aftnarne fastlästes, kom helt nära honom. Då reste han sig från sin brits, men knappt hade hans två fötter vidrört golfvet, förrän han med ett sönderslitande skri sjönk baklänges ned på bädden. Uppsyningsmannen stannade och höjde öfver honom den tunga med en blyknapp i ena ändan försedda käpp, utan hvilken galerernas tjenstemän aldrig visa sig, och med kärf röst frågade han: — Hvad går åt er? . . . Hvad fattas er? Hvyarför grymtar ni? ... Ni skriker ju värre än om man toge lifvet af er.