Dagens Nyheter – 14 mars 1865, sida 2

XII Flaskan. Mekanisten framtog ur sin mössa den lilla flaska han några dagar förut fått af den unga galerslafven. Han hällde dess innehåll i sin hand och började att dermed af alla krafter gnida sitt högra knä. Derefter sträckte han åter ut sig på britsen och afvaktade med otålighet att den utlofvade verkan skulle gifva sig tillkänna. Han behöfde ej vänta länge. Efter ungefär en timma kände han i sitt knä en viss mattighet som snart efterträddes af en känsla liksom om tusende nålsuddar stuckits in ji huden utan att intränga i sjelfva köttet. Derefter började benet att i högsta grad hetta, till det slutligen alldeles domnade. Vaubaron kände ingenting mera, hans knä förekom honom dödt och oaktadt de största ansträngningar lyckades han ej röra leden. En ångest utan gränsor bemäktigade sig honom nu. Antingen har han misstagit sig sjelf, eller ock har han med flit bedragit mig, mumlade han. Verkan af detta fluidum är fruktansvärd! . . . måhända kommer jag hela lifvet att förblifva lam! .. Åh, detta sista slag vore det förfärligaste, ty det skulle beröfva mig hvarje möjlighet att fly och för evigt inom mig krossa hoppet att någonsin återvinna friheten!