Dagens Nyheter – 13 mars 1865, sida 2

Arbetet började nu åter och fortgick ända till aftonen utan att uppsyningsmannen värdigades bevilja en minuts hvila åt de menskliga lastdjur, öfver hvilkas arbete han vakade. När fångarna återvände till galererna hade Vaubaron ej fått utbyta ett enda ord vidare med den unga galerslafven. Under hela natten kunde vår hjelte ej tillsluta sitt öga. Den nervösafeber som bemiäktigar sig fångar och galerslafvar då det ögonblick de bestämt till ett rymningsförsök nalkas, kom blodet att sjuda i hans ådror. Dertill darrade han af fruktan för att hans rote måhända ej den följande dagen skulle bli beordrad vid aftacklingsarbetena emedan det säkert då skulle dröja länge till ett tillfälle erbjöde sig då han kunde få samtala med sin blifvande befriare. Lyckligtvis realiserades icke denna fruktan. Så snart reveljskottet den följande morgonen med sitt dån kallat alla på fötter, förde nppsyningsmännen samma rotar som den föregående dagen till bassinerna. Klockan tolf beviljades som vanligt åt fångarna en timma till att äta och hvila. Vaubaron tog skyndsamt sin andel soppa ur den stora gemensamma skålen, derefter sträckte hav ut sig på marken på samma ställe som den föregående dagen, och stödjande sitt hufvud mot det block vi redan känna, låtsade han sofva. Innan några minuter förflutit tog den unga galerslafven plats bredvid honom. — Vi ha i dag god tid att prata med hvarandra, sade han, men vi måste noga vaka