Dagens Nyheter – 13 mars 1865, sida 2

Den till hvilan bestämda tiden var tilländalupen. Han förde skyndsamt till sina läppar en hvisselpipa, hvarur trängde en skarp genomträngande ton. De här och der utsträckta och sofvande fångarna reste sig genast liksom genom ett trollslag, och med sänkta hufvuden begåfvo de sig till det fartyg med hvars aftackling de voro sysselsatta. Under vägen till det ställe der de arbetade saktade den unga galerslafven sina steg för att kunna upphinnas af Vaubaron. — Nå, äro vi öfverens om affären? fråsade han med mycket låg röst när mekanisten upphunnit honom. — Ja visst, den är afgjord, svarade Vaubaron lika lågt. Jag går in på era vilkor... Se här har ni plåten, lemna mig sedan igen den. — Nej, nej, behåll den . . . efter det är ni som skall begagna den, är den säkrare i era händer än 1 mina. — Jag är rädd vi bli visiterade när vi komma in i salarna. — Vidtag derför era försigtighetsmått. — På hvad sätt? — Tag bort plåten på er mössa, kasta den i sjön, och fäst dit den der i stället . . . Jag förutsåg den möjligheten och det är derför den der lilla tingsten bär er nummer. — Godt! . .. Det skall vara gjordt på mindre än fem minuter . . Och när får jag den förklädnad ni lofvat mig? — Under vår nästa hviloqvart skall jag säga er hvar den är gömd.