Dagens Nyheter – 11 mars 1865, sida 3

Vaubaron hvars nyfikenhet ofrivilligt blitvit väckt uppfyllde den unge galerslafvens yttrade önskan, Han stödde åter hufvudet mot stenen och slöt till hälften till sina ögon. — Så vet då, kamrat, — återtog hans granne, — att jag redan både länge och väl observerat er, och som jag är en temligen god fysionomist har jag blifvit öfvertygad om något. — Och det är? — Att foten kliar på er. — Jag vet verkligen icke hvad ni menar, svarade Vaubaron som i sjelfva verket icke förstod kamraten. — Jo bevars, foten kliar på er . . . det der är ett talesätt som betyder att ni med det allra största nöje ville ge det här lifvet fan och taga till schappen ... Åh, det är icke värdt ni nekar, tro mig jag vet nog hvad jag säger . .. Hela olyckan är att ni inte vet hur ni skall bära er åt för att spela den värda styrelsen detta lilla puts, ty sedan ni kommit hit har ni lefvat som en uggla utan några nyttiga och trefliga bekantskaper, hvarken utomeller inomhus . .. Huru som helst så har jag förstått er förlägenhet och den har rört mig, hvarföre jag beslutat blifva er nyttig. Ett bittert leende krusade Vaubarons läppar under det att den unge fången uttalade dessa ord. — Jag börjar förstå er, — mumlade han, — ni vill erbjuda mig att köpa ett gömställe är det icke så? -— Nej bevars, gömställsmakarne arbeta alltid i kompani, men jag sätter min ära i att arbeta ensam.