Dagens Nyheter – 9 mars 1865, sida 3

På bagnon är det icke på detta sätt. Här faller masken, all skenhelighet blir öfverflödig, den skulle ej kunna bedraga nägon på detta olycksställe, der till och med ångern endast möter klentrogenhet. Vid bagnon utgör brottets vigt den förnämsta egenskapen, det är förbrytelsens storlek som bestämmer öfver brottslingens anseende. I alla tider ha de största skurkar, sådana vidunder som underjorden sjelf tycks ha hitslungat inom galerslafsfängelset åtnjutit en ofantlig moralisk supremati, ett oinskränkt välde öfver den vilda hjord hvaraf de omgifvits. Assisdomstolarnes afskyvärdaste hjeltar, sådana cyniska banditer som håna rättvisan och skratta åt straffet äro utan några invändningar slaffängelsets furstar. Detta är så sant, högmodskänslan är til den grad utvecklad kos dessa förderfyade genomdåliga mnaturer, att man rätt ofta kan få höra en gammal grönmössa mån om att lägga några nya strålar till dem som redan bilda en blodig gloria kring hans hufvud, högt berömma sig af mord dem han icke begått, och att med diktade förbrytelser rikta sin me: ritlista. Alla dessa reflexioner ha endast och allenast blifvit nedskrifna på det att våra läsare måtte förstå hvarföre Jean Vaubaron, den oskyldige martyren, af Brests galerslafvar mottogs med den djupaste vördnad, den mest obegränsade beundran. Inbrottstjufvarne, förfalskarne, kortligen, bagnons alla skurkar af andra ordningen, er! kände ödmjukt för sig sjelfva hur underlägsna ; I