Dagens Nyheter – 9 mars 1865, sida 1

—A Smått och godt från Norrköping i bref. Den 4 mars. Jag hade just satt mig ned vid skrifbordet, med pennan som vanligt i munnen, med ett lätt tag i håret kallande tankarne till vederbörlig verksamhet, ännu obeslutsam om hvarmed jag skulle börja min skrifvelse i dag, då ropet om eldsvåda ljöd i mina öron — klockan var omkring 3 på eftermiddagen — och med brådskande Hhast lade jag ifrån mig pennan, kastade på mig rock och hatt och skyndade ut för att taga reda på förhållandet och kanhända få en alldeles färsk nyhet af det rysligaste slaget att berätta. Lyckligtvis hade jag cj långt att gå, några hundra steg blott, ned mot strömmen, men med den rysliga nyketen blef det ingenting. Elden hade visserligen brutit ut i tork-kölnan till ett färgeri, men höll sig vid så inskränkta dimensioner att vid min ankomst den var i det närmaste släckt, utan att ha hunnit anställa någon egentlig förödelse; tjugu bundtar garn och litet ull blef lågornas rot. Denna gången var det då ingen mordbrand; men hade olyckan intritiat nattetid, så hade den nog ofelbart blifvit rubricerad som sådan. När jag således kom tillbaka för att fortsätta mitt bref, var mitt nyhetsförråd ej ymnigare än förut; ty en eldsvåda, som ej blir utaf, är föga bättre än ingen eldsvåda alls, och jag måste rikta mina tankar åt annat håll, och nära till hands låg då den svenska Högmålsfrågan : representationsförändringen. I torsdagsbladet hade redaktionen af Norrköpings Tidningen tagit dristigheten till sig att med en trumpetstöt väcka vederbörande till besinning af hvad pligten af dem kräfde. I uppsattsen, hållen i ganska käck stil, uppmanas stadens representanter vid förra riksdagen att med det aldra snaraste gå i författning om framkallandet af en opinionsyttring från vår ort för det kongliga förslagat. Stadens invånare, af hvilka flertalet är för reformen, böra hålla tidningen räkning för detta upprop, som dock, efter min tanke, är för vederbörande föga lägligt och behagligt. Jag skall gifva skäl för denna förmedan: Antingen äro de förslaget benägna, eller äro de det icke; jag talar om dem kollektivt, emedan jag är öfvertygad om samstämmigheten i detta fall af deras åsigter. Äro de det, så säger det sig sjelft att de helst ouppmanade skulle önskat att få taga initiativet i frågan; äro de det åter icke — och för min ringa del tror jag ej att benägenheten är så särdeles öfverdådigt stor — så är det naturligt att anmaningen är ännu mindre välkommen. Men att, som tidningen gör, på deras afvoghet för förslaget vilja grunda deras omöjlighet för representantkallet vid nästa riksdag är att litet känna till samhällsandan härstädes. Öfver s dana förtroendeplatser som att vara riksdagsman förfogar ännu vår borgerliga aristokrati utan motstånd å icke-aristokraternas sida. Det skall emellertid blifva intressant nog att se om de sålunda påstöttu herrarne, fabrikören Erik Swartz och grosshandlaren och riddaren af Kongl. Nordstjerneorden W. Ekelund, skola alldeles slå döförat till. Saken torde väl vara förtjent af en ytterligare exploitering, men för att ej göra intrång i den nödiga omvexlingen af ämnen får dermed stå an till en annan gäng, i framtiden, då saken uppenbar varder och derom torde biifva mer faktiskt att säga. Sandberg-Hjiärneska angelägenheten har mee OELEK ETERRRTRTRSRT NASN Rae