Dagens Nyheter – 8 mars 1865, sida 2

Denna refräng lydde: La pegre) får ej dö! Uppträden dylika med dem vi nu skildrat för våra läsare upprepades dagligen under hela resan och denna resa var till fasa lång, ty kedjans destinationsort var Brest; inemot en månad åtgick innan afståndet mellan Paris och denna stad var tillryggalagt. Hvad Jean Vaubaron led under de tjugoåtta gräsliga dagar som färden räckte står ej att beskrifva, vi afhålla oss således ifrån att försöka göra det. Då ödet åt sig utvalt ett offer, släpper det icke så snart sitt tag, tvärtom, det visar sig vara den uppfinningsrikaste och tålmodigaste af bödlar. Ingen enda af de kroppens eller själens marter som träffa en menniska och låta henne längta cfter döden, såsom den högsta af väl gerningar, besparades Rodilles offer. Väl hundra gånger var Jean Vaubaron liksom den under en för tung börda svigtande vandringsmannen som slutligen dignar till marken utan att ens försöka resa sig, nära att erkänna sig öfvervunnen och att slå sig mot tinningarna med ringarne i sin kedja. Men hvarje gång han greps af ett sådant utbrott af förtviflan och han kände sig nära att blifva vansinnig af sorg, trädde minnet af Blanche mellan honom och sjelfmordet och han sade till sig sjelf: — Jag vill återse henne! Jag skall lefva! ) Pegre är på tjufspråket den gemensamma benämningen på hela den ofantliga tjufoch mördarefamil), hvaraf hvarje brottsling är en medlem. (Forts.)