Dagens Nyheter – 8 mars 1865, sida 2

Den djupa enslighet, hvaraf de omgåfvos, utöfvade tydligt ett lyckligt och välgörande inflytande på doras själstillstånd. Men ju närmare vagnarne kommo Fontainebleau, ju lifligare blef vägen, snart trängdes menniskor öfver allt för att se tåget passera och åsynen af alla dessa nyfikna tillintetgjorde ögonblickligt ensamhetens välgörande verkan och inom hvarje fånge började åter hatet att jäsa. Från fångkärrorna höjde sig ett doft olycksbådande sorl, ej olikt det sällsamma brusande, som ibland förespår stormens utbrott. Ungefär en half mil från staden gjorde tåget halt. En gensdarmeri-piket stötte till för att tjena fångeskorten till betäckning. Just i detta ögonblick utbröt ovädret, hvars annalkande så många ofelbara tecken förkunnat. Man såg åter de bleka pannorna höja sig, åter började de djupt liggande ögonen att hemskt glöda — galörslafvarne yredo sig under halsjernen och började skaka sina kedjor, som om de velat sönderslita dem och liksom den föregående aftonen slungade de en hatfall uppmaning till civilisationen, lagarna och samhället. Derefter tycktes hvarje bröst vid3as och hvarje mun öppnades för att uppstämma den förfärliga krigssång som är känd un-der namn af fiängelsernas Marseillaise, en hämdens och upprorets sång, författad på galerernas uttrycksfulla språk, som måste komma hvar och en som afhör den att rysa. Hvarje vers föredrogs af den hemska hymnen och dess refräng upprepades i chorus af samtliga fångarna.