Dagens Nyheter – 8 mars 1865, sida 2

och hans olyckskamrater uppmanade honom att låta dem höra sin sång. Han gjorde dem ett tecken att tiga och började. Hans röst var vacker. Hvad han sjöng var affattadt på fängelsespråket och på en af alla känd melodi. Vid ett visst af den sällsamme orkesteranföraren särskilt utmärkt ställe i hvarje vers skakade galerslafyarne sina kedjor, såsom ett slags hemskt accompagnement, hvarefter alla med en mun upprepade visans ohyggliga refräng . .. Jean Vaubaron låg, så pass mycket som kedjan, hvaremellan han var inklämd, gjorde det möjligt, uppsträckt på halmen och dolde förfärad ansigtet i sina händer. Han frågade sig om han icke drömde eller om han plötsligt lefvande blifvit förflyttad till helvetet, midt ibland en hop demoner. Fångarnes exaltation varade under hela rasten i Essonne, först då de kommit till byn Ponthierry saktades den. De dömde stego här ur kärrorna och marscherade i slutna leder framåt, med sina gräsliga förbannelser förskräckande den landtliga befolkningen, som naturligtvis skyndat ut för att få se dem; slutligen nedföllo de alldeles utmattade af alla de olika sinnesrörelser för hvilka de varit rof, på halmen i ett stall, der deras aftonmåltid tilldelades dem. Den följande dagen voro de både i afresans ögonblick och under största delen af dagen mycket lugna; en utomordentlig mattighet, en förslappning tycktes ha efterträdt den föregående aftonens infernaliska utbrott.