Dagens Nyheter – 7 mars 1865, sida 3

på knä på ena sidan om städet, hvaremot han skulle stöda sitt hufvud med, det rundt omkring halsen sittande halsjernet. Smeden upplyfte sin tunga hammare. En rysning grep alla galerslafvarne, till och med hopen utanför blef rof för en mäktig rörelse, den tystnade och afvaktade med förfäran hvad som komma skulle. Hammaren nedföll, ett enda slag hade fastsmidt sprinten. De två karlarna fattade åter omkring den dömde, som blek och darrande icke skulle ha förmått resa sig, så till kropp och själ genomskakad som han var af den förfärliga stöten af hammaren, hvilken, om den endast en hårsmån rubbats i sitt fruktansvärda fall skulle ha krossat hans hufvud och kommit den blodiga hjernan att frusta ut. Alla de andra fångarna knäföllo derefter hvar och en i sin tur framför städet, hvaremot de lutade pannan. Då Vaubarons tur kom, hviskade han med hjertskärande röst: — OQO minGud och frälsare, haf medlidande med mig... skulle du väl vredgas, herre, 1 fall jag lade mitt arma hufvud under denne karls hammare . . . jag skulle göra det om jag ej hade att återfinna mitt barn, och säkert skulle du, som ju är nådens Gud, ha öfverseende med det enda brott jag begått i hela mitt lif . .. min död! Efter en timmas förlopp voro alla halsjernen fastsmidda. Allt var dock ännu icke slut. Annu återstod att med en kedja, så fästad