Dagens Nyheter – 7 mars 1865, sida 3

— Det var besynnerligt. Tänk er, om Olsson kommit tillbaka och begärt igen sitt silfer och uppgifvit att det varit mera än ni emottagit, hvad skulle ni då ha gjort? — Ja då hade jag måst lemna mer. — Men det finns många qvinonor i Stockholm som heta Olsson, tänk om ulla dessa kommit och begärt få igen belånadt silfver af er. — Jag kunde väl inte ge det åt mer an en. Men då skulle ju alla de andra blifvit missbelåtna. — Åh, inte kan man tro folk så illa. Allt det andra silfret, bestående af bägare, gafflar, skedar, slefvar, ur, toilettprydnader m. m. uppgaf Lindahl att han dels köpt, dels emottagit som pant af okända personer. Till åtskilliga pjeser hade egare infunnit sig, deribland löjtnant af Wetterstedt, skarprittaren Hjort, och öfverkonstapel Strömberg, som ombud för enkefru Malm. Hjort, som förlorat ett hos Lindahl återfunnet silfverlock till ett dryckeshorn och åtskilliga andra saker, yrkade att Lindahl måtte inmanas i häkte, hvilket yrkande dock icke bifölls af rätten. Strömberg yrkade ansvar å Lindahl för det han innehaft det stulna godset och begärde att Lindahl, om han ej kunde styrka sin ärliga åtkomst af sakerna, måtte dömas såsom om han sjelf hade stulit dem. — Ja, styrk er oskuld genom tydliga och säkra uppgifter, — uppmanade ordföranden. — Det torde bli mig omöjligt, — svarade Lindahl. Allmänna åklagaren hemställde nu till rätten om ej målet finge bero en tid tills flere egare till godset hunnit upptäckas, hvilken hemställan rätten fann för godt att bifalla, hvarpå målet uppskjöts till den 3 april, då Lindahl ålades att vid hemtningsäfventyr inställa sig. Tullförvallaren Westerdahis bekännelse. Tullförvaltaren i Jönköping Westerdahl, tilltalad och häktad för försnillning, afgat vid den sednaste ransakningen en bekännelse, som synes uppdaga några handelsmysterier. Vi meddela derur: 1556 transporterades jag till tullförvaltare i Jönkö ping. Skuldsatt vid min hitkomst och derjemte seende mina inkomster vara otillräckliga för bestridande af mina barns uppfostran jemte mitt och min familjs uppehälle, oaktadt ett städse indraget och sparsamt lefnadssätt, sökte jag efter bekantskap med handlanden när på stöllet A. W. Ahlstrand, tid efter annan att af honom erhälla tillfälliga penningeförsträckningar, dem han alltid med beredvillighet lemnade, utan att jag då ännu anade rätta anledningen till denna hans hjelpsamhet; men sedan vi blifvit närmare bekanta, eller mot slutet af år 1862, då min skuldsättning mer och mer ökades till följd af de försträckningar jag då och framgent lemnat min äldre son Will främjande af hans fabriksföretag i Stockholm, begagnade sig Ahlstrand af denna min penningeförlägenhet och framkom så småningom, bland annat som jag numera icke minnes, med det förslag hvaröfver han så länge rufvat, eller att jag genom miuskning i vigten af inkommande paketgods, skulle kunna bereda både mig sjelf och honom en god inkomst samt derigenom slippa penningbekymmer; af hvilket förnyade gånger framställda förslag, jag slutligen lät mig missledas till det olycksaliga företag, hvilket vållat min och min familjs närvarande olyckliga belägenhet och nu utgör föremål för denna rannsakning. Djupt och allvarligt ångraude min brottslighet har jag till vinnande af eget lugn, ansett en öppen och ärlig bekännelse vara icke allenast det rättaste, utan ock det säkraste medlet, och vill jag derföre i sammanhang med hvad ofvan berördt är, äfven samvetsgranut erkänna: 1:o. Att handlanden A. W Ahlstrand alltifrån hösten är 1862, å allt till honom ankommet paketgods nrhållit 25 å 30 procents rabatt å rätta vigten sådan den vid packhusbehandliugen befunnits, äfvensom en och Annan gång, på derom framställd begäran, det ankomna paketgodset förtulladt under annan rubrik än den rätta. Hvarjemte han å sådant gods, som enligt hans uppgift illhört handlandena i Stockholm Benudixon och Mellbin, erhållit rabatt å rätta vigteu, först och främst med 25 procent för nämnda herrars räkning och dessutom omkring 30 procent; för hvilka det belöpande tullbeloppet blifvit deladt mellan honom och mig; hvarförutan äfven ågon gång inträffat att det för sistnämnde herrars (Benlixons och Mellbins) räkning ankomna paketgods, som mfvudsakligen bestått af sidentyger, blifvit upptaget unler annan rubrik, som dragit lägre tull. 2:0o. Att handlanden Alf Sundström vid åtskilliga illfällen, mot löfte om erkänsla, ombedt mig lätta vigen å hans paketgods, hvilket jag äfven efterkomnut på Å sätt. att ban fått tillgodonjuta lindring med 20 å 25 rocent af rätta vigten; och har jag såsom erkänsla värför af honom vid ett tillfälle fån emottaga omkring 0 rdr rmt. rn ÅA kni nå ena cgidan mm stödd hanna nt ha