Dagens Nyheter – 7 mars 1865, sida 1

med detsamma polisagenternas sorgliga, men enligt all sannolikhet mycket riktiga förmodanden. Han måste naturligtvis redogöra för Jean Vaubaron hur efterspaningarna utfallit. Han nöjde sig likväl med att säga till honom: Man har ännu icke återfunnit er dotter. Han kände sig icke ega mod att tillägga: — Hon är säkert död, begråt henne och hoppas icke mera. Vaubaron sänkte sitt hufvud och mumlade sakta: — Dessa karlar söka illa . . . blott jag egde rättighet att spana efter henne skulle jag nog finna henne. Antagom att flera veckor förgått och låtom oss nå uppsöka vår hjelte på Bicttre, samma dag som han jemte flera andra till galererna dömde förbrytare skulle afresa till sin destinationsort. Vid den tidpunkt då dessa händelser tilldrogo sig var Bicetre både tukthus och hospital och den gamla byggnadens ofantliga gård tjenade vanligtvis till skådeplats för första scenen i den gräsliga dram, hvars sista akt alltid spelas i Toulon eller Brest. Det var morgon, Bicetres tornur hade nyss slagit sju. Det hade regnat hela natten. Stora mörka skyar betiäckte himlen och tycktes ibland liksom sänka sig mot marken. Morgonen var kall och dyster såsom en engelsk morgon då en fuktig dimma liksom insveper det gamla Albion i en kappa af tunga dunster, kortligen, det var en morgon jemförlig med den som John Bulls af mjeltsjuka lidande landsmän med