Dagens Nyheter – 6 mars 1865, sida 2

försökte med våld samla de svigtande krafterna och ändtligen lyckades jag verkligen bryta den hemska förtrollning som hållit mig liksom fången och jag flydde utan att vända mig om långt derifrån . . . var ej hvad jag sett en brännmärkning ? — Jo, så kallas verkligen denna gräsliga bestraffning. — Nåväl, är jag äfven dömd härtill? — Nej, lofvad vare Gud. — År det också riktigt sant? — Jag svär det vid min ära. Vaubaron drog ett djupt, lättande andetag. — Ja, lofvad vare Gud härför . . . jag ser att vår herre vill att jag skall lefva ty säkert skulle jag genast ha dött då jag känt bödelns röda jern på min axel. Jag erkänner att det är svagt af mig att tala på detta sätt och säkert förundrar ni er öfver att en man i mitt läge kan vara en sådan stackare, men brännmärkningen förskräckte mig mera än allt annat. Jag tackar derföre af hela mitt hjerta dem som besparat mig denna förskräckliga vanära, denna namnlösa smärta ... Och hvad skall man nu göra med mig, min ädle försvarare? — Ni skall stanna här till tre dagar äro förlidna, under hvilken tid det står er fritt att anföra besvär vid kassationsdomstolen. — ÖOch när dessa tre dagar äro förlidna, hur går det då? — Ni blir då förmodligen inskrifven på La Force-fängelsets fånglista och får der afvakta dagen för schavotteringen. — Och sedan? — Blir ni förflyttad till Bicetre.