Dagens Nyheter – 6 mars 1865, sida 1

— Jag förstår er mycket väl, min olyckliga vän, — sade han, — jag förstår er och jag beundrar er .. . Ni hoppas hädanefter endast på Gud . ni vill modigt bära martyrkronan och med en hjeltes tålamod afvakta den dagen då ändtligen rättvisa och upprättelse vänta er... Denna dag skall komma, jag är öfvertygad derom ... framtiden skall godtgöra er för det förflutna tvifla ej derpå sen hemlig aning säger mig det. — Jag vill dela ert hopp, — mumlade Vaubaron med ett vemodigt leende. Derefter tillade han helt sakta för sig sjelf. — Men om upprättelsens dag för länge låter vänta på sig, skall frihetens snart stunda. — Min bäste försvarare, — fortfor ban med hög röst, — jag har att göra er en fråga. — Hvilken denna fråga än må vara lofvar jag att på bästa sätt besvara den. — I den förfärliga dom sor träffat mig fins en för mig mörk punkt, som jag vill be er förklara. — Gerna. — Jo, jag är dömd till lifstids tvångsarbete och såsom en stegring i straffet till schavottering . . . Saken är den att jag en gång i mitt lif, då jag händelsevis köm att passera Palais-de-Justice-platsen fickse tre eller fyrå män fastbundna vid den gräsliga skampåle som på folkspråket kallas kåken, der stodo, dessa olyckliga utsatta för den dem origifvande mängdens förbannelser och spefulla anmärkningar . .. Jag fann detta straff så gräsligt, att ehuru brottsliga de som ledo det