Dagens Nyheter – 1 mars 1865, sida 1

taligheten och — öfvertalningsförmågan utgår. Han fäste en sorgsen blick på Jean Vaubaron, derefter riktade han sina af snille och eld blixtrande ögon på jurymännen och med hög röst började han sitt försvarstal. Detta tal, hvilket den tidens tidningar endast ofullständigt meddelade, varade nära en timma, och ändå förekom det alltför kort för dem som åhörde det. Aldrig har en improvisation varit mera lysande, mera rörande, aldrig har en talare i högre grad förstått konsten att verka på de mest upproriska sinnen, att intränga i de bäst stängda hjertan. Advokaten började med att hålla sig till de uppräknade fakta och han försökte att rubba sina åhörares fruktansvärda öfvertygelse — denna öfvertygelse, under hvars tyngd Vaubaron förkrossades — genom att deri insmyga ett tvifvel. Detta var den svåraste, nästan den omöjliga delen af hans åliggande. Framgången syntes dock öfverstiga hans förhoppningar, mer än en gång under det han utvecklade sin tes hördes ett bifallssorl genljuda i salen. Först skildrade han mekanistens förflutna tif, detta lif utan fläck, utan skugga, uppfyldt af arbete, försakelser och uppoffringar, deladt emellan rastlösa ansträngningar och familjelifvets stilla och heliga fröjder. — Kan väl ett dylikt lif vara prologen till det fruktansvärdaste, det grymmaste, det ohyggligaste af alla brott? utropade han derefter. Jag vädjar till eder alla som lyssnen till mig . . . Fins det väl bland eder någon