Dagens Nyheter – 1 mars 1865, sida 1

Jean Vaubaron. Audra deien. (Forts. fr. N:r 1-— 50.) Hvar och en frågade sig sjelf: hvad skall han väl säga? ... På hvad sätt skall han försöka att försvara en på förhand förlorad sak? . .. Han kan ej plaidera för oskulden, skall han plaidera för vansinnet? . . . Måste han ej sjelf vara vansinnig för att vilja åtaga sig ett så hopplöst värf? Allt detta frågade man sig sjelf, men intet ord utbyttes, icke ens ljudet af en suck hördes i salen. Inför denna djupa tystnad och giriga uppmärksamhet, bakom hvilken hat och ovilja dolde sig, erfor den unge advokaten samma sinnestörelse som den unge och energiske ynglingen måste känna, då han, för att försvara sin fegt angripna syster eller mor, med värjan i handen står inför en fruktansvärd motståndare, bekant för sina blodiga framgångar, sin erfarenhet och sin skicklighet., Men han tvekar dock ej, han darrar ej, han ser faran sådan den är, utan att öfverdrifva den, utan att minska den, och i det ögonblick han höjer sitt vapen säger han till sig sjelf: Måtte Gud som beskyddar det rättvisa och det heliga bistå mig, eller jag är förlorad! Det var också på detta sätt den unge advokaten vädjade till den från hvilken väl