Dagens Nyheter – 28 februari 1865, sida 3

jag sjelf min belägenhet . . . Om jag vore mina domares ställe, och en af dem i mitt, skulle också jag, utan tvekan, och utan samvetsförebråelser uttala dödsdomen öfver honom, ty jag handlade derigenom enligt mitt samvete . . . Min brottslighet är ögonskenlig, tydlig, bevisad . . . i hela verlden fins det endast ni, jag och den vcrklige mördaren som kunna tro på min oskuld ... Blott Gud skulle ännu kunna rädda mg, ni ser att han ej vill det! .. . Bortslösa derför icke, min ädla och högsinnade försvarare, krafter som ni skulle kunna egna åt en bättre sak än min, öfverlemna en olycklig åt sitt öde ... drag er tillbaka ur striden! — Aldrig! utropade advokaten lifligt. Jag skall försvara ert lif så som jag skulle försvara mitt eget! Kring YVaubarons läppar sväfvade ett leende fullt af bitterhe-. — Hvartill? återtog han. Ni ser ju att jag sjelf icke har något hopp . .. Ack, också ert hopp är slut. Advokaten stod stum. Hvad kunde han väl svara på dessa ord. Fången hade rätt, han hoppades ej längre. Rättens ledamöter inträdde nu åter och intogo sina platser. — Försvararen har ordet! förklarade presidenten. En tystnad, så djup att man, för att använda det antagna uttrycket, hade kunnat höra en flugas surrande, uppstod genast i salen. Nyfikenheten hade både hos allmänheten och de närvarande embetsmännen, nått sin högsta höjd. (Forts.)