Dagens Nyheter – 28 februari 1865, sida 1

Presidenten befallte nu fångens införande. En liten tapetdörr öppnades utan buller, de två gensdarmerna reste sig blixtsnabbt, de fattade Vaubarons båda ermar och förande honom emellan sig, ledde de in honom i sessionssalen fram till de anklagades bänk. Innan mekanisten skred öfver den så fruktade tröskeln hade han till sin hjelp kallat hela sin beslutsamhet, sin energi, sitt mod. Han behöfde det också! Knappt hade han inträdt i salen och liksom genom en slöja sett de tusentals af hat blixtrande ögon som riktades emot honom, knappt hade han hört det dofva sorlet af alla dessa röster, förrän han kände blodet isas i sina ådror och sitt hjerta sammanpressas liksom i ett skrufstäd. — Der är han! . . . der är mördaren ... vilddjuret . . bofven! ropades det från flera håll bland åhörarne. Hans ögon vände sig med förskräckelse ifrån denna hydra med oräkneliga hufvuden som alla slungade skymford och hotelser mot honom. En svindel bemiktigade sig honom, det svartnade för hans ögon och han vacklade. Han skulle utan tvifvel ha svimmat eller blifvit vansinnig om ej hans stirrande blickar i detta ögonblick fallit på en bild af den korsfäste Christus, hingande på väggen midt emot honom, öfver hufvudet på rättens och juryns medlemmar. Christus är på sin plats såväl i rättvisans salar som i de katolska templen, ty religionen och lagen äro och böra alltid förblifva de två enda stora, rättmätiga och orubbliga makterna i denna verld.