Dagens Nyheter – 28 februari 1865, sida 1

Asynen af Christusbilden räddade Jear Vaubaron och återkallade honom till sig sjelf — Också Christus fick liksom jag träds inför domare! — sade han till sig sjelf. — Han fick undergå det zgräsligaste och orätt visaste af alla straff! ... Man ryggade ej ens tillbaka att döma konom till döden, och han tömde kalken till botten! . . . Han dog på ett kors emellan två illgerningsmän, och ändå var han Guds son . . . Gud sjelf... Hvilken rättighet har väl då jag att beklags mig . .. att uppresa mig emot mitt öde? Dylika tankar äro en mäktig balsam för fromma själar och Jean Vaubaron kände sig snart starkare och modigare än han varit under hela sin arresteringstid. Med detsamma närmade sig också den unge advokaten honom och böjande sig intill honom hviskade han i hans öra: — Jag är vid er sida .. . mod, arme vän! Mekanisten tackade honom för dessa ord med en böjning på bufvudet och ett melankoliskt leende. Presidenten öppnade sessionen genom att till fången rikta ac vanliga frågorna. Vaubaron svarade med något svag, men lugn och fullkomligt tydlig röst. Efter de första formaliteterna upplästes anklagelseakten under de uppmärksamme åhörarnes djupaste tystnad. Anklagelseakten lång, utan upprepningar, utan anspråk på stil, var ett mästerstycke af enkelhet, logik och klarhet. Den redogjorde för fakta, den grupperade omkring Vaubaron alla bevisen för brottet