Dagens Nyheter – 27 februari 1865, sida 1

den Grandin och : Jägaren Pettersson den mars erhållit särdeles svåra slag i hufvudet gaf sådant mig skälig anledning misstänka at antingen ordern ej varit med den tydlighe och bestämdhet ske bort meddelad, eller at hr polismästaren dervid icke förmått göra si åtlydd. — — De sju poliskommissarier som blifvit hör. da angående ordern hafva väsentligen skiljaktigt uppfattat och verkställt ordern. Och di numera angifvelse tillkommit derom, att polis: mästaren Wallenberg sjelf, den S mars, å er restauration vid Jakobs Kyrkogata tilldelar en åkare med namnel Carl Andersson två slag i hufvudet med en batong, då angifvaren med bifogad, under edsförpligtelse afgifven vittnesattest, sökt styrka denna angifvelse och att våldet skall skett under tjensteutöfning, och då nödigt är, icke allenast att denna angifvelse utan ock den hos mig gjorda uppgift derom, att hr polismästaren gifvit befallning åt poliskommissarierna att utdela slag med batong å nedre delen af hufvudet eller å kindbenen, bestyrkes eller vederlägges, så anmodas hofrättens advokatfiskalsembete att äska, det måtte till utredning häraf icke allenast alla den 8 mars här tjenstgörande poliskommissarier, utan ock de till bestyrkande af angifvelsen angående å ofvannämda restauration föröfvadt våld åberopade vittnen, vid domstol edeligen höras. Meriten n:r 8. Justitiekansleren har yttrat tvekan derom, huruvida icke polismästaren borde läggas till last, att i fråga om så vigtiga föreskrifter som dem om vålds användande ej hafva förmått göra sig lydd af sina underordnade. Förmågan att af underordnade göra .sig åtlydd är, efter min tanke, oundgänglig för den, åt hvilken närmaste inseendet öfver polisen i en större stad är anförtrodt, och tvifvelsmålen, huruvida en sådan förmåga förefinnes hos nuvarande hr polismästaren, hafva, efter genomläsning af hr polismästarens till kongl. hofrätten afgifna förkluring, hos mig erhållit ytterligare bekräftelse. Polismästaren har invändt att han ej förmår göra sig åtlydd, emedan den högsta disciplinära bestraffningsrätt han eger använda består i att afskeda och det i följd af aflöningens klena beskaffenhet ofta händt att tillrättavisning eller suspension besvarats med trotsig begäran om afsked. Härå ger justitiekanslern följande rättmätiga och för hr Wallenberg mördande svar: En dylik förklaring behöfver, enligt min åsigt, knappt kommentarier. Den förman, som anser sig icke kunna blifva åtlydd derför, att de underordnades löneförmåner äro otillräckliga -— en uppgift, hvilken jag dessutom anser oriktig, oansedt det stöd densamma nu i viss mån erhållit genom sedan beviljad lönetillökning — eller för det att han icke eger rätt ålägga underordnade äfven hårdare disciplinärstraff än suspension och afsättning; den förman, hvilkens tillrättavisningar af underlydande ej sällan besvaras med trotsig begäran om afsked, den synes, enligt den erfarenhet jag både af det enskilda och offentliga lifvet kunnat inhemta, mig icke besitta de egenskaper, som i Sverge numera erfordras för en förmansbefattning, chvad duglighet han till andra befattningar än må ega. Om man nu endast genom att injaga fruktan här vill styra, så lyckas man troligen blott att blifva åtlydd af krypare, så länge dessa äro under ögonen och rikligen vedergällda. hvaremot den förman, som genom allvar