Dagens Nyheter – 27 februari 1865, sida 1

tiga röst tvinga hans bronshjerta att öppna sig för samvetsagget? Skulle Jean Vaubäron, afkastande den mask, som ej kunde vilseleda någon, afgifva en fullkomlig bekännelse, skulle han fördjupa sig på sanningens smala gångstig och fortsätta vandringen derpå framåt, utan den ringaste omväg ? Sådana voro de frågor som de goda parisarne riktade till hvarandra utan att å dem kunna erhålla något tillfredsställande svar och som tidningarna ej uraktläto att dagligen upprepa i de mest omvexlande former och ständigt åtföljda af en talrik svit suppositioner och kommentarier. Men då spred sig hastigt, just i det ögonblick då allmänheten hoppades en snabb och fullkomlig lösning på de frågor som sysselsatte sinnena, ryktet att fången efter ett fåfängt sjelfmordsförsök lifsfarligt insjuknat. Snart berättades äfven att det ej fanns vidare hopp om hans tillfrisknande och att läkarne öfver honom uttalat sin dom. Denna nyhet var för de goda parisarne ett hårdt oväntadt slag. Mördaren, som undgick den menskliga rättvisan, för att inför Gud sjelf aflägga räkenskap för sina handlingar, skulle ju i grafven medtaga de hemligheter hvilkas uppdagande så lifligt önskades af alla. Våra läsare inse nog att detta ej var en lösning som på något sätt kunde tillfredsställa en stor allmänhet. De politiska tidningarne kungjorde också dagligen en bulletin öfver Jean Vaubarons tillstånd, alldeles som om det varit fråga om