Dagens Nyheter – 25 februari 1865, sida 1

lifvet förbi och efter en månad hade mekanistens krafter så återkommit att man nu kunde tänka på att skrida till hans rättegång. Hans mål bestämdes att förekomma vid assisrättens nästa session. När mekanisten erfor denna för honom så vigtiga nyhet, hvarken tillkännagaf eller kände hap den ringaste sinnesrörelse. Hans moraliska lidanden hade varit så stora, hans belägenhet förekom honom sjelf så förtviflad att ingenting numera på honom kunde göra intryck. Han öfverlemnade sig åt den blinda och illasinnade clumpens nycker med en likgiltighet som påminte om den på vågen gungande plankan, hvilken, utan att känna och förstå det, kringkastas af vinden. Den unge advokaten lät ingen dag förgå utan att besöka sin fånge, och han uraktlät ingenting för att trösta och uppmuntra honom. Vaubaron emottog honom så godt han kunde, men dessa dagliga samtal skänkte ingen lindring åt hans lidanden. Han hade tyckt mera om att ingen stört hans dystra censlighet. Hans förkrossade själ hade ej ens mera kraft att vara tacksam. . Advokaten dolde ej för sig sjelf det gagnlösa i sina ansträngningar, men ändå ryggade han ej tillbaka för att på honom slösa sina outtröttliga omsorger, dragen som han var med en djup, oöfvervinnerlig sympati till denne olycklige som i hela verlden ej hade någon mer än honom som kunde förstå hans moraliska qval och fatta orsaken till hans fullkomliga likgiltighet.