Dagens Nyheter – 25 februari 1865, sida 1

Kinis Polonig. Telegrafen har tillfört oss den underrättelsen att Langiewiez blifvit försatt i frihet. För två år sedan, hur klappade icke hvarje hjerta hvarje dag, då på telegrafens trådar flögo till oss nyheterna om den unga polska frihetskämpens segrar öfver sitt fäderneslands fremmande beherrskare. Hur tårades icke allas ögon då man erfor att han, nödsakad att med sin lilla oöfvade skara vika för öfvermakten, flydde in på galiziska området och der blef tagen af österrikarne. De hafva sedan hållit honom qvar inom sina gränser. Representationen har flera gånger yrkat rätt för honom att begifva sig utom landet, men regeringen har vägrat. Hvarför har regeringen nu sent omsider medgifvit honom denna rättighet? Derföre att Polen är dödt. Icke ens Langiewiez kan väcka upp det ur dess blodiga graf. Detta Polen med adel och trälar, som spelat en så stor roll i sekler, är dödadt — det skall icke mer röra sig annat än möjligtvis i några svaga konvulsiviska ryckningar då och då — ryckningar som några ryska gensdarmer blifva tillräckliga att stilla med handklåfvar. Hvilkens är skulden, att Polen icke mer är och aldrig blifver ett Polen, att det småningom går upp i det stora ryska riket? Det är dess adel — ridderlig mot likar, tapper, intelligent, men förtryckande mot sitt folk. Det är denna adels lystnad efter rof på främmande jord. Det var de stora härtågen wuot Ungern, mot Lithauen, mot Ryssland, som riktade den polska adeln, men förödde böndernas blod. Det är ytterligare Sverge, som bistod Ryssland genom att anfalla Polen gång på gång, städse skjutande nya brecher på ett af sina naturliga värn mot den östra hordens framvältande massor. När Sverge eröfrade provinser från Polen krafsade det kastanjerna ur elden åt Ryssland. Försvagande sig sjelf genom dessa krig, försvagade det på samma gång sin naturliga bundsförvandt. Dessa voro några af frukterna af den ärofulla period, då Sverges politik var koncentrerad