Dagens Nyheter – 25 februari 1865, sida 1

längtar att komma härifrån! . . . Ni, min herre, ni som varit så god emot mig, ni som bevisat mig så mycket medlidande, säg mig huru lång tid som återstår mig till det ögonblick då mitt hufvud får falla på schavotten ... då mina lidanden ändtligen nått sitt slut? -— Jag ber, jag besvär er, Vaubaron, tala ej på detta sätt! utropade advokaten. — Jag säger endast hvad jag tänker. — Men dylika tankar äro brottsliga. — Står det väl i min makt att förändra. deras gång. — Ja, ni både kan och måste det . Hvarför förjaga hoppet? — Ack, min Gud, hvad kan jag väl hoppas? — Ljus . .. rättvisa . . . frihet! Jean Vaubarons hufvud nedsjönk på bröslet och han, måhända sig sjelf ovetande, höjde på axlarna. — Ljus! upprepade han. Ack, ni vet sjelf ganska väl, min herre, att det mörker som omger mig är alltför djupt för att kunna skingras. — Gud är allsmäktig. — Ja, men han öfverger mig! — Hur vet ni det? Mekanistens ögon lifvades och kring hans läppar sväfvade ett vansinnigt leende. Huru jag vet det? upprepade han. Ni frågar mig huru jag vet det! -. Tycker ni verkligen att det fattas mig bevis? på att han öfvergifvit mig? .. . Fordrar ni att jag för er skall uppräkna alla de gräsliga, olycksdigra prof jag har derpå? . Ack, ni vet ni lika