Dagens Nyheter – 25 februari 1865, sida 1

I samma mån tiden skred framåt ökades mekanistens känslolöshet. aftonen före den afgörande dagen fann advokaten honom försänkt i en domning, så djup, att han ej ens höjde hufvudet då dörren till hans fängelse öppnades. Vaubaron gjorde en lätt rörelse och fäste en stirrande, uttryckslös blick på den som störde honom. Han igenkände sin advokat och försökte att le emot honom, men hans läppar hade sedan lång tid glömt att småle. — I morgon är den vigtiga dagen, arme vän, sade den unge mannen. Vaubaron!i syntes gräfva 1 sitt minne för att der få reda på meningen med advokatens ord. — Ah, jag mins nu, mumlade han med en röst låg och dof, utan det ringaste tonfall och hvars sällsamma lugn bjert afstack mot den bitterhet som låg i orden, det är i morgon den menskliga rättvisan skall fullända sitt verk och döma mig. — Hvarför nära dessa dystra tankar, Vaubaron? afbröt advokaten. Hvarför ej tro på en lycklig lösning af den fruktansvärda dram, hvari ni på en gång är hjelten och offret? I stället för att besvara denna fråga, återknöt Vaubaron sina tankars tråd och fortfor: — I morgon skall man döma mig, och som jag är en mördare, en usling som fegt mördat en gubbe och en qvinna, blir jag naturligtvis dömd till döden . . . Jag vet att man har tre dagar på sig för att bedja om nåd, men denna tillåtelse tänker jag ej begagna mig af . .. jag har nog af lifvet . . . jag har redan lefvat alltför länge . . . Jag