Dagens Nyheter – 24 februari 1865, sida 2

Han hade bedt Gud förlåta hvad han ämnade göra, derefter hade han med döende röst utropat: Martha, vänta, vänta; jag kommer och i trots af den unge advokatens försök att hålla honom tillbaka med våld stött hufvudet mot väggen. Blodet hade börjat rinna, hvarefter den olycklige sanslös neddignat på marken. Under några sekunder stod advokaten stum, orörlig, nästan isad af fasa vid sidan af denna kropp, hvars själ, så trodde han åtminstone, för alltid flytt. Men snart förjagade medlidandet alla andra känslor. Han lutade sig öfver det förmenta liket. Han upplyfte det i sina armar och lade det på sängen, derefter började hans darrande hand undersöka om den olyckliges hjerta ännu slog. Han tyckte att det icke klappade mera och en rysning skakade hans kropp. — Det är då slut, — mumlade han, — den olycklige mannen är död . . . må Gud ha förbarmande med den arme martyren och mottaga honom i sin himmel! Derefter bultade han på dörren och befallte den inträdande fångvaktaren att genast ditkalla Conciergeriets läkare. Denne kom straxt och efter att uppmärksamt ha afhört berättelsen om Vaubarons förskräckliga sjelfmordsförsök undersökte han mekanistens liflösa kropp. — Nå? — frågade advokaten med en röst som rörelsen gjorde darrande. — Ännu lefyer han, — svarade doktorn. — Lofvad vare Gud! — Ni intresserar er då för denne man? — Mera än jag kan säga. — Det är likväl en stor förbrytare.