Dagens Nyheter – 22 februari 1865, sida 3

— Det här går ju riktigt förträffligt, — tänkte Rodille, — i morgon slipper jag ifrån alla förklaringar, ty i morgan frågar barnungen ingenting mera. Och mycket ifrig att så fort som möjligt nå detta önskvärda resultat hällde han för tredje gången några droppar af sömndrycken i det vin Blanche skulle dricka. Hon smakade dock endast derpå, hennes tunga hufvud sjönk genast mot hennes axel och hon insomnade innan hon ännu hunnit sluta sin måltid. — Ögonblicket är nu inne att tänka på den stackars Kaninens begrafning, — sade derefter Rodille till sig sjelf, — det är en stor ära för honom att finna sitt sista hvilorum i en med guld fylld källare. Han skulle bestämdt högt jubla af förtjusning deröfver om han ej vore död. Denna på en gång så sorgliga och så komiska reflexion framlockade på banditens läppar det diaboliska leende hvarom vi förut talat. Han tände sin blindlykta, upplyfte fallluckan, och lagade sig att stiga utför källartrappan. Den stora och djupa källaren var mörk som ett grafhvalf. I förhållande efter som Rodille fördjupade sig deri blef den af hans lykta svagt upplysta delen deraf allt större och större, hvarigenom mörkret på de punkter som detta mat-. ta sken icke nådde föreföll ännu tjockare och ogenomträngligare.