När jag sitter så här och mina första barndomsdagar åter framträda lefvande för mig, förekommer mig det nirvarande såsom en dröm, hvilken plötsligt kunde upphöra och åter försätta mig tillbaka till mitt fädernesland midt i kretsen af fattiga bönder och de många nu öfverståndna behofven. Man drömmer ju ofta såsom helt liten om stora framtidsplaner och ett lif fullt af lysande händelser; men jag för min del har aldrig i mina djerfvaste drömmar föreställt mig hvad som nu är en verklighet för mig. Såsom den yngsta bland sju syskon och sju år yngre än min yngste bror, kom jag mycket tidigt att leka med barn, som voro äldre än jag; men den energi, som jag kan påstå att jag visat så långt jag minnes tillbaka, ersatte hvad som felades i ålder. Min största äregirighet bestod under mina första barndomsår att anses för en gosse och få på mig ett par ofantliga stöflor, som tillhörde en af mina bröder, samt en tröja, och att sålunda utstyrd tumla om i snön och på isen i närheten af min faders lilla stuga. MSednare, då mina naturliga anlag för musiken utvecklat sig något, satte jag min stolthet uti att kunna löpa omkring med min broder och genom spel och sång förtjena så mycket som möjligt. Ett par skilling mer än vanligt om aftonen, då vi gjorde upp vår räkning, och jag var lycklig och stolt öfver att kunna bringa mina föräldrar en sådan summa. Jag har dock varit mycket nära att beröfvas äfven detta blygsamma sätt att förtjena mitt bröd. Alla goda ting äro tre, säger man, och tre gånger har jag varit i fara att bli lemlästad. Jag bär ännu alla spåren deraf qvar. Först hotades min näsa. Såsom litet barn lekte jag i en lada, på hvars takbjelkar en stor bondpiga var sysselsatt med något arbete. Genom oförsigtighet tappade hon en-.af sina tunga träskor på mig, och dess skarpa jernbeslag nära nog skilde näsan från den öfriga delen af mitt ansigte. Min profil är sedan dess helt olika på ena eller andra sidan, och här ser ni tydligt ett ärr. Ganska rigtigt! Det var syn för sägen, om man hade tviflat derpå. Derefter kom turen till mina händer; och jag kan tacka min redan då kraftiga karakter för att det hände. Jag var ännu icke åtta år. Med en af mina kamrater, en något äldre gosse, hade jag slagit vad om hvem som kunde hugga sönder mesta bränsle på en viss tid. Vi hade hvar sin huggknubb och yxa bredvid hvarandra, och började. Det gick hugg i hugg; men om en stund insåg jag att hans större styrka och vana skulle segra. Jag blef varm och arbetade förtvifladt vidare, men alltjemt blef han före mig; det kunde jag icke fördraga, utan beslöt derföre hindra honom på ett eller annat sätt. Jag sprang fram till honom, stack fram händerna under hans yxa och ropade: Tänker du hugga till nu: Men han högg till och min venstra hands ringfinger hängde löst bland de andra. Den stackars gossen blef mycket mera förskräckt än Jag, som lindade in min skadade hand i mitt förkläde och presenterade mig för mamma med underrättelse att ett finger visst gått utaf mig. Pappa kom hem och blef mycket ledsen deröfver. Fattiga som vi voro, hade vi icke råd att skicka efter någon läkare, utan han lagade till några små pinnar, som han band om det afhuggna fingret, och i nära åtta dagar satt han oafbrutet och höll min arm, på det jag icke skulle göra mig illa. Stackars pappa! Han var god och ihärdig såsom alltid och han hade glädje deraf: ty med undantag af en något större böjlighet och ett litet märke som syns här, finnes ingenting som påminner om denna ungdomshändelse. Så god kirurg hade pappa varit att jag kort derefter åter kunde begagna fingret, då jag spelade fiol Den tredje och som jag hoppas sista olyckan gällde mina fötter och var i sjelfva verket den allvarsammaste. Då gick jag med bara ben, skall ni veta, anmärkte vår berätterska och stack fram ett par små prydliga pariserbottiner på kamingallret, för att värma dem. Vi hade flyttat bort från min födelsebygd, och pappa hade hyrt ett hus med ett jordstycke nära Kristanstad. Vi barn måste allesammans hvar på sitt sätt, arbeta med, och ehuru jag såsom den yngsta hade en viss frihet, var det dock ett och annat som jag kunde göra. En dag skulle jag ut och fodra grisarne, hvilket för öfrigt var mig ett specielt nöje, och jag kom derföre med förklädet fullt af allehanda läckerheter till mina små grymtande vänner. Ju närmare jag kom och ju tydligare jag hörde deras röster, desto fortare sprang jag; jag sjöng och jublade, men det blef ett hastigt slut på min glädje. En stor nyligen slipad lie låg midt på gården, och jag, som var alltför sysselsatt med att ordna födan i mitt förkläde snrano med mina fötter rakt