han på något roligt . . . Han ville nyss skjuta mig för pannan men det hindrar ändå icke att jag kommer att sakna honom, isynnerhet är han mycket besvärlig för mig i det här ögonblicket . . . hvad fan ska jag göra med honom ? Den fråga Rodille nu gjorde sig sjelf var alls icke lätt att besvara. Liket af en ihjelskjuten menniska är mera besvärligt än beskrifvas kan, isynnerhet då det är nödvändigt att detta lik försvinner för alltid. Att släpa ut den döda kroppan och lägag den på vägen var ej rådligt, det oundvikliga resultatet af en sådan oförsigtighet skulle ha varit en polisransakning någonting som Rodille af goda skäl ville undvika. Hvad var då att göra? Banditen funderade en stund, derefter gjorde han en åtbörd tillkännagifvande att han ändtligen löst problemet. — Jag skall tillsvidare kasta honom i källaren, — sade han till sig sjelf, och i morgon begrafva honom. XII. Rodille gör en obehaglig upptäckt. Rodille dröjde ej ett ögonblick med att utföra det beslut vi hört honom fatta. Han lyfte upp Kaninens kropp, passerade med denna börda genom den till det bredvid liggande hnset ledande dörren och inträdde i bottensalen.