Dagens Nyheter – 22 februari 1865, sida 1

— Hvart fan ämnar du dig? frågade Ripainsel förvånad öfver denna hastiga och oförutsedda volt. — Jag vill stänga fönstret, svarade den unge skälmen, det fins i hela verlden ingenting obetänksammare än att ha sina fönster öppna nattetid . . . jag parerar att den förträfflige fader Legrip i morgon bittida kommer att vara af samma åsigt. Kanariefågeln och Ripainsel som fortsatte marchen voro nu helt nära skranket. Men just som de skulle utsträcka handen emot detsamma svigtade de och begge utstötte ett klagoskri. Blindlyktan föll ur Kanariefågelns händer och slocknade. Banditerna kände golfvet liksom svigta under sina fötter, de nedsjönko dock icke som de först förmodade i en fall-lucka, men de kunde hvarken komma fram eller tillbaka, de voro liksom fastnaglade der de stodo; en stickande smärta hindrade dem att röra sig ur stället. Deras fötter och ben voro inklämda i ett slags skrufstäid som hotade att helt och hållet krossa dem. Förgäfves vredo och jemrade de sig likt i en grop fångade vargar. -— Hvad är det? . . . Hvad är det? ... Hvad står på? — frågade den förvånade Kaninen, sysselsatt att stänga fönstret. — Hvarföre stånken J så förfärligt? . . . Är det någon som håller på att taga lifvet af er? . .. Hvad är det som händt? Det var Rodille sjelf som besvarade alla dessa frågor. Hans svar var en demonisk skrattsalva.