Dagens Nyheter – 21 februari 1865, sida 1

näsduk öfver ansigtet . . . allt hvad jag upptäckte deraf var hans stora svarta polisonger. — Nå, gick han också i qväll dit? — Ja, vid tiotiden . . . han hade äfven då flera paketer under armen, men de sågo alls icke lefvande ut. — Hvad säger du om den här saken, Ripainsail? — frågade efter några sekunders förlopp Kanariefågeln. — Jag säger att inga grannar naturligtvis skulle ha varit bäst, men att det der lilla obehaget icke bör hindra oss ifrån att göra hvad som är äfverenskommet. — Är det också din mening, herr Kanin? — Ja visst är det min mening, jag svär det vid min adelsmannaära, — deklamerade den unge brottslingen. — Affären blir då i natt? — Ja, det är ej skäl hvarken att förlora en timma eller en minut . . . vi skola genast taga itu med saken -.-.det är just för att hemta er som jag kommit hit. En längre rådplägning var öfverflödig. Kanariefågeln lemnade det lilla bordet och närmade sig krogvärden, med hvilken han några ögonblick talade helt sakta. På krögarens bulldoggsfysionomi syntes någonting liknande ett leende. — Går ni in härpå? — frågade Kanariefågeln till slut. — Det kan väl gå för sig, min gubbe, svarade nästets egare, jag har hvad ni behöfver tänger, filar, dyrkar, en blindlykta och allt det öfriga, men ni känner husets ovanor .. . jag utlemnar endast dessa saker mot tre louidorer såsom pant och då jag får igen