Dagens Nyheter – 20 februari 1865, sida 1

Jean Vaubaron. Andra delen. (Forts. fr. N:r 1--42.) Exempel härpå har man dagligen. En häftig sorg uppfyller detta unga hjerta, stora tårar rinna utför dessa blomstrande och sammetslena kinder. Men hela denna djupa förtviflan varar knappt några minuter, derefter blir det åter lätt om det lilla hjertat, på tårarna följa leenden liksom solens strålar frambryta genom molnen efter en vårdags regn. Det var också på detta vis med Blanche Vaubaron, det kunde icke vara annorlunda. Den lilla flickan hade knappt kastat ögonen på de oväntade, framför henne utbredda vackra sakerna, förrän hon utstötte ett skri af glad öfverraskning och hennes ögon började stråla af hänförelse. — Är du nu nöjd? — frågade Rodille. — Ack, — utropade Blanche, — så vackra klädningar! En så grann docka ... och alla desssa leksaker — och allt detta är för mig ... bara för mig... säg, är det verkligen så? — Ja, mitt barn, allt detta är för dig, allt detta tillhör dig, men på det vilkoret att du blir glad och inte hänger hufvudet derföre att din pappa ännu icke kan komma till dig.