Dagens Nyheter – 18 februari 1865, sida 3

Det verldsliga påfvedömets personalier. Förutom de legater, som handhafva legationerna, tillkommer denna titel äfven dem af påfvens sändebud, hvilka presidera vid generalkonsilierna, och de apostoliska vikarier, som äro ständigt accrediterede i de från Rom långt aflägsna länder. Eu vanlig påfvegesandt vid främmande hof bär titeln nuntius och en utomordentlig gesandt är internuntius. I sjelfva Rom är påfven omgifven af embetsmän, hvilkas titel är noga bestämd: vikarius, som alltid måste vara kardinal, poenitentiarius, kansleren, som egentligen är geheimesekreterare; kardinalkammarherren och kardinalprefekten för signaturen och rättvisan. Alla dessa värdigheter äro på samma gång andliga och verldsliga, motsvarande påfvens dubbla värdighet. Af ringa betydelse äro den heliga kyrkans general, fyra ceremonimästare, en palatsmästare, 24 sekreterare, en majordomus, en stallmästare, en kanslipresident och 12 öfvergeheimekanslister. Kardinalkammarherren blir den inflytelserikaste personen så snart påfven dör. Schweizergardet beledsagar honom derefter alltid, man slår penningarne i hans namn och med hans vapen, han tager fiskareringen från den aflidve påfvens hand och sätter sig genast i besittning af palatset.