Dagens Nyheter – 18 februari 1865, sida 3

Också en bild ur täfvet. Man har ofta framställt menniskolifvet under bilden af en resa och huru vi menniskor, som äro de resande, tillryggalägga vår färd, än på förmögenhetens och begvämlighetens mjukfjädrade vagn, än på medellöshetens och arbetets skakande rapphöna. Denna liknelse är ganska träffande. — Jag skulle vilja utsträcka jemförelsen ännu längre och likna färden genom lifvet vid en resa genom vårt kära fädernesland från söder till norr. -— Skåne blir då den späda barndomens land, der hufvudsakligen den hungriga magens behof tillfredsställas och man benäget låter maten tysta munnen. — Så kommer man in i lifvets Småland. Här råkar man ideligen på små branta backar, som dock immerfort aflösas af leende dalar och spegelblanka sjöungar. Detta är den mera försigkomna barndomens tid, då man snafvar på sina första ehuru obetydliga motgångar och bekymmer, hvilka likväl hastigt och lustigt förbytas i löje och glada miner, Så kommer man in i det bördiga Östergötland. Detta är den på förhoppningar rika tid, då man väl går i skolan och lyder under magisterns ris, men likväl är stolt öfver — sin drömda framtid, då man börjar tänka på att få sig en egen innehållsrik gryta och drömmer sig in i förmögenhetens vilkor. — Så kommer man småningom upp till den förtjusande Hälaredalen med sina fordna och närvarande stolta riddareborgar, sina bländande vikar och fjärdar, sina idylliska holmar, omsusade af doftande löfskogar, klädda i hoppets ljusa, gröna högtidsdrägt. Detta är den period af lifvet, då ynglingen och jungfrun börja förespegla sig ett arkadien, med ty åtföljande idyll af en koja och ett hjerta, och ens eget hjerta börjar klappa lifligare. Somliga dröja sig längre qvar här och njuta med förtjusta, öppna sinnen naturens oändliga skönhet, somliga deremot hafva inga ögon för denna, utan bege sig hastigt öfver sjön. Sålunda komma vi med olika snabbhet ifrån ungdomens svärmiska och förhoppningsfulla period upp till balarne och Norrland med sina grå berg, allvarliga, dystra barrskogar och brusande elfvar. Detta är lifvets mannaälder, dess allvarliga arbete och strid med en hård, men oftast rik natur, der det fordras kraft i viljan för att tillgodogöra bergens rika skatter och upparbeta nyodlingarne till gifvande skördar. — Mången får efter den besvärliga färden göra en titt in i Åugermanland och i dess tjusande natur hvila ut ifrån bråket och striderna och hemta krafter till sista hållet. Slutligen bär det af uppåt Lappland, dess ödemarker, snö och kyla. Detta är ålderdomen med dess snö i lockarne och kyla i hjertat. Lycklig den, som före målet får från tvasaxa skåda den nattliga, glänsande solen och vid dess vänliga strålar får värma sitt stelnade hjerta och i dees belysning får kasta en tacksam blick på den tillryggalagda vägen. (S. P3) KORR FO ANNE NN KSV RR ORERRA—— ———————