Dagens Nyheter – 18 februari 1865, sida 2

— Hvarföre tittar du så länge och med en sådan förundran på mig, — sade han, -man skulle nästan kunna tro att du icke kände igen mig. — Hvar är jag? — stammade barnet. — Huru, vet du inte hvar du är? ... Du tycks helt och hållet ha förlorat minnet, min ros, derföre att du sofvit ett par timmar . .. Kommer du icke ihåg att jag i qväll hemtat dig från ditt hem för att föra dig till din goda pappa som önskat se dig? Kommer du icke ihåg att jag åkte med dig hit och att jag, sedan vi ätit en smula, gick min väg för att uppsöka din pappa och hitföra honom. Dessa ord, tack vare hvilka Rodille enligt hvad vi höra alldeles öfverhoppade de 24 timmar som förflutit sedan den föregående aftonen, väckte med elektricitetens hastighet flickans minne ur dess domning och allt blef henne åter klart. — Ja, — utropade hon, — ja, det är sant, jag kommer nu ihåg allt . . . nå, min herre, hvar är pappa? Har ni sett honom? . . . Kommer han snart? — Jag har sett honom . . . jag skildes nyss ifrån honom... vi ha både väl och länge varit tillsammans . . . de der karlarne som i morgse voro så elaka emot honom, ha nu blifvit hans bästa vänner och gifvit honom pengar . .. Han kommer att bli mycket rik och mycket lycklig och då blir du och din mamma det också. — Så roligt, så roligt! — utropade Blanche och klappade förtjust sina händer — men hvarföre är han icke här? . .. Hvar