Dagens Nyheter – 18 februari 1865, sida 1

säkran sedermera genom :sstadgandet i 1660 års regeringsform, att embeten ej skulle tillsättas efter stånd allena, ytterligare blef utsträckt till andra ofrälse; härjemte erhöll sockenstämman såsom kommunalorgan lagligt skydd. Med presteståndet i spetsen för sig kunde de ofrälse stånden uppträda såsom försvarare af sina rättigheter. 1650 bragtes reduktionsfrågan å bane; den föll visserligen, men för att åter upptagas. Allmogen fick genom en försäkran i riksdagsbeslutet en damm satt mot det förtryck, som hotat dess fria existens. Till klass-skilnadens mildring utfärdades förklaring af drottningen om hvad som med vanbörding skulle förstås. Men denna riksdag hade det högadliga rådsväldet nått sin höjdpunkt. Riksdagen återväcktes till större kraft än någonsin och redan i 1660 års regeringsform visar sig detta förhållande. Riksdagen förklaras nu för den enda representativa organen och erhåller rätt att på bestämda tider återkomma. Under Carl XI:s förmyndarestyrelse utvecklade den faktiskt ett allt större inflytande. Som emellertid den splittring, hvilken den frälseoch ofrälsefrågan infört i riksdagen, i stället för att öfvervinnas genom ett tillmötesgående från aristokratiens sida, blef allt större, upplöste sig riksdagen inom sig i inbördes split, på samma gång den i förbållande till förmyndarestyrelsen utvecklade allt större kraft. Riksdagen utsträckte mer och mer sin beskattningsmakt, ingrep i styrelsen genom deltagande i riksrådstillsättning, gaf styrelsen föreskrifter, beslöt i den utrikes politiken, gjorde anspråk på att deltaga i val af konungens lärare, granskade rådsprotokollen och utkräfde ansvarighet af rådet genom tillsättande af kommissioner dels till granskning, dels till dom öfver detsamma. I allt såg man förelöpare till frihetstidens statsskick; sekreta utskottets betydelse blir allt mera omfattande; äfven de särskilda partierna inom rådet och vid riksdagen förebildade genom sina politiska grundsatser frihetstidens hattar osh mössor. Under utveckling af all denna makt och politiska verksamhet utvecklades äfven söndringen. Den framträdde mellan högre och lägre adel, mellan högre och lägre presterskap, mellan frälse och ofrälse stånd, mellan riksdagen och rådet. Den i samband dermed stående reduktionsfrågan slutar med att lägga all makt i konungens hand. Rådet uppoffrades, riksdagen under benämningen K. M:s ständer reducerades att blott utgöra en förvaltningsorgan åt konungen, sedan konungen blifvit tillförsäkrad rätt att af egen maktfullkomlighet stifta all annan lag än den allmänna, således äfven regeringsform. Allmänna lagars stiftande och upphäfvande kunde konungen äfven, på grund af ständernas sväfvande ordalag vid 1682 års riksdag, utöfva efter eget behag och för beskattningsrättens reducering till åliggande att fördela bevillningen, sedan summan af konungen blifvit bestämd, hade man ett lagförslag färdigt. Enväldet sträckte ej sina omsorger längre än till hvad som rörde dess makt. Den frälseoch ofrälsefrågan bragtes af detsamma till tystnad, men den löstes icke; ännu efter enväldets slut vidhöll adeln sitt anspråk på att ega votum decisivum och att ej kunna af de öfriga ständen öfverröstas. Det obestämda i riksdagens sammansättning och öfverläggningsformer fortfor; söndringen mellan stånden glimmade under askan för att efter enväldets slut framträda såsom ett mångvilde af stånds-, korpos-, privilegioch partiintressen, hvilket, MT Sn ch FIRE CS