ee AE En kunglig revolution. En kunglig revolution!? Ni skola kanske tro att det är tryckfel, att det är en kunglig resgolution vi mena! — Nej, det är verkligen rewolution, och den har egt rum här i Stockholm, i dessa dagar, kort före konungens afresa till Norge. Ibland allt konservativt i verlden fins ingenting så konservatift som hofvet, dess bruk, dess etikett, dess ceremonier. Adeln kan afsäga sig sina privilegier — man har sett det i Frankrike 1789 och man har sett det här 1840; presterskapet kan låta tala vid sig så att det afsvär sin religion — man har sett det 1527 i Westerås recess; borgerskapet kan afstå sin egendom och andra företrädesrättigheter — man har sett det i hela landet på de sednare åren; bondeståndet kan medgifva en stor del af sin lagstiftningsmakt åt andra samhällsmedlemmar — man har sett det vid nästföregående riksdag. Men hofvet ger aldrig med sig; det afstår aldrig från sin rätt att vara på den manliga sidan rent adligt och att hålla konungen cernerad af en adlig armå, Det viker icke för annat än revolutionen. Och när revolutionen kommit nedifrån har hofvet alltid varit det som återtagit sin ställning, äfven när alla andra ställningar förblifvit liggande i gruset.