Dagens Nyheter – 15 februari 1865, sida 1

jelig i sängkammaren, dit rättvisans skipare nu inträdde jemte fången. Den gräsliga oordningen i sängen utvisade den förfärliga strid hvari den olycklige gubben dukat under. Det stelnade liket bibehöll ännu den hopkrupna ställning baronen haft i sitt sista ögonblick och på hans orörliga anletsdrag var liksom prägladt ett uttryck af oöfvervinnerlig ångest. Den vidöppna munnen syntes beredd att åter utstöta det sönderslitande skri som under Rodilles dödande omfamning framträngt ur baronens flämtande strupe. En stor fläck af torkadt blod betäckte hela öfre delen af lakanet. På det blottade bröstet såg man tätt vid hjertat det blåaktiga gapande såret, hvarigenom lifvet flytt bort med det rinnande blodet. För andra gången ställd framför ett så hemskt och fruktansvärdt skådespel, skakades Jean Vaubarons kropp af en konvulsivisk darrning och han kände sitt hjerta draga sig tillsammans. Han lyckades dock beherrska sin feberaktiga sinnesrörelse, och syntes för alla lugn, kall, känslolös. — Fånge, igenkänner ni detta ert andra offer? frågade domaren. Mekanisten svarade ingenting. — Ni tiger! återtog embetsmannen. Ni vidblifver således ert beslut att iakttaga tystnad och vägra rättvisan de upplysningar hon väntar af er. Vaubaron gjorde ett jakande tecken. — Må göra! fortfor domaren. Jag kan ej tvinga er att tala, men det är lätt att till till sitt rätta värde uppskatta er tystnad ...